Vardagen.

Att inte finnas.

För flera år sedan blev jag uppringd av en ung man från en organisation som hade mig på en mejllista.

- Hej, det är Chris, sa jag.

Det gjorde den unge mannen förvirrad. Han ville veta om jag ville stå kvar på mejllistan, men där stod ju mitt gamla mansnamn.

- Nej, det vill jag inte, sa jag, för jag har bytt förnamn till Chris. Jag är transkvinna.

- Jamen, jag vill inte prata med dig Chris, sa den unge mannen, jag vill prata med honom.

Jag blev tyst eftersom jag inte alls förstod hur han tänkte.

- Jaha, men det finns ingen ”han” här, sa jag, jag är kvinna nu.

- Jaja, sa den unge mannen, jag hör vad du säger, men DU kan ju inte bestämma om HAN ska stå på mejllistan.

Sjukvården.

Läkaren.

En ung läkare vågar inte undersöka min kropp. Han säger tre gånger att han ”skulle kunna” undersöka mig. Han bara tittar på mig. Men han gör ingenting.

Till slut frågar jag honom om han är rädd för att undersöka mig för att jag är transkvinna.

- Ja, säger han och blir pionröd. Jag är ju så ung och oerfaren.

Han får det att låta som om jag som är mycket äldre vill ha sex. Oerfaren? 7 år av utbildning om människokroppen. Och ändå vet han förmodligen mer om recessiva och dominanta anlag hos möss än om min kropp. Och så säger han:

- Jag vet ju inte hur en man som behandlats med östrogen fungerar.

- Du ska inte kalla en transkvinna för man, säger jag.

Diagnosen.

"Jag möter personer som frågar mig om jag har "gått hela vägen". De vill partyprata om vad jag har mellan benen. Det förväntas vi transpersoner göra med vem som helst på vilken fest som helst. Ibland vaknar en liten djävul i mig när jag får den frågan. Jag svarar att jag kan prata om mitt könsorgan om hen drar ner byxorna först. De vill veta vilket könsorgan jag har. Men det är jag som betraktas som sjuk. Det är jag som har fått en diagnos."

Partyprat.

TILLBAKA TILL TEXTER