Under mitt liv har jag upplevt förändringen till det bättre för HBTQI-personer. Från 80-talets AIDS-skräck när flera av mina vänner dog, ensamma och isolerade på sjukhus, till ökad öppenhet och lagstiftning om lika rättigheter. Men vi vet att länder som USA, Ryssland, Turkiet och många andra inskränker HBTQI-rättigheter. Den nya tidens makthavare pekar ut transpersoner som syndabockar samtidigt som de påstår att vi inte finns. Paradoxen bekymrar dem inte. 

Hur ser framtiden ut för unga bögar och lesbiska, för tonåringar som inte känner sig hemma i sitt tilldelade kön? Och hur ser den ut för oss som börjar bli äldre?

Min generation har kommit lång väg men inte utan kamp. Sverige är ett bra land att leva i. Men inte för alla. Också i vårt land finns det oroväckande åsikter och påståenden om vad som är normalt och inte, om vem som är välkommen och vem som är ett hot. Ofta saknas insikten om att människor lämnar sina länder av andra orsaker än krig. På många platser i världen är det omöjligt att vara lesbisk, bög eller transperson, säga nej till äktenskap eller bryta sig fri från familj, traditioner och normer. 

Längtan efter trygghet i en orolig och oförutsägbar värld växer. Vi lever i en del av världen där vi har förmånen att välja liv och att uttrycka våra åsikter. Det är lätt att tro att gårdagen erbjöd större trygghet. Men de historiska exemplen på hur minoriteter fått klä skott för makthavares utpekanden är många och dystra. Också i länder nära Sverige lever människor just nu i åsiktsförtryck och utan möjlighet att vara sig själva. Konservativa värderingar väcks till liv och makthavare tummar på medborgares fri- och rättigheter. Det gäller långt ifrån bara HBTQI-personer. 

En klok person har sagt att demokrati är inte något vi har. VI måste göra demokrati varje dag. Vi måste försvara alla människors lika värde. Vi måste gå i Prideparader. Vi måste säga emot.