Utdrag ur föreläsningar och andra texter.
Ett allvarligt ämne kan behandlas på många sätt. Fakta ligger alltid i botten för mina texter, även om jag kryddar med humor.
Humorn.
Jag deltar som referensperson i ett projekt inom Transammans där vi skapar ett utbildnings-paket för vårdgivare som möter transpersoner som är 65+. Vi kommer att vara fler som lever öppet i framtiden. Fördomar ska inte vara ett hinder för att få den vård vi alla har rätt till. Hösten 2024 deltog jag som föreläsare på en heldag för transpersoner och anhöriga i Malmö och jag valde att skriva en ny text till dans-bandslåten "De sista ljuva åren".
Osynligheten.
Jag förklarar och förklarar. Jag kommer ut och jag kommer ut. Som transperson möter jag ständigt människor som inte bara har svårt att förstå, utan som till och med vägrar förstå. Eller till och med människor som påstår att jag inte finns. Donald Trump, till exempel, som så fort han fick chansen strök ett streck över mer än femtio års kamp för transrättigheter i USA. Men också i mötet med vardagen blir jag osynliggjord.
Vanmakten.
Visst har Sverige blivit bättre för HBTQI-personer sedan jag var barn. Sjukdomsstämpeln för homosexualitet togs bort 1979, lagar mot diskriminiering och att HBTQI-personer får gifta sig har gjort livet lättare. Men visst finns det motståndare som gärna tar till överdrifter för att vinna enkla poänger. Idag möter vi mer och mer av utpekanden och lögner och transpersoner lyfts särskilt fram som ett hot mot barn och kärnfamilj. Fakta viftas bort.
Rättigheterna.
Efter Andra världskrigets öde-läggelse av Europa samlades världens länder i FN och för att galenskapen aldrig mer skulle upprepas, arbetade man fram deklarationen om mänskliga rättigheter. Men alla länder har inte skrivit under. Allt sedan 1948 har män med makt slingrat sig och hänvisat till religion och kultur. De anser att mänskliga rättigheter gäller dem själva men inte kvinnor, barn och HBTQI-personer. Minnena från 40-talet bleknar och historien skrivs om.